Archive | april 2012

Extrajobbet

Eftersom jag skriver en del om mitt jobbsökande här tycker jag att det är dags att berätta lite om vad jag gör för att tjäna pengar, dryga ut a-kassan och inte bli fullständigt knäpp medan jag går arbetslös. Träning har jag visst skrivit om tidigare så det hoppar vi nu. Är för ögonblicket ganska svårmotiverad vad gäller min älskade box. Men extrajobb tackar jag a l d r i g nej till.

Jag har mitt extrajobb på ett tryckeri här i Hässleholm där jag jobbat periodvis i flera år. Just nu jobbar jag med enklare uppgifter och som extrapersonal vid arbetstoppar. Vi har ett sorts win win förhållande mitt lilla tryckeri och jag. Även om jag varit en ganska hoppig extraarbetare som varit otillgänglig i långa perioder pga studier och liknande så behöver jag bara säga pip när jag är tillgänglig och strax pingar telefonen och ger mig några dagars jobb. I gengäld kommer jag sättande som skjuten ur en kanon när de ringer och jobbar till långt in på natten om det behövs. Dessutom finns här de bästa jobbarkompisarna i staden. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

20120425-104736.jpg

20120425-104801.jpg

20120425-104824.jpg

20120425-104924.jpg

20120425-104941.jpg

20120425-105131.jpg

Annonser

Den galne norrmannen som alla borde se

Som de flesta andra följer jag på något sätt rättegången mot Anders Breivik i Oslo och jag har tankar som jag känner måste uttryckas även om jag varken är expertjournalist eller sakkunnig i frågor om psykologi. Så, here goes:

Många tycker att vi inte borde uppmärksamma Breivik eller rättegången mot honom eftersom det är det han vill. Jag tror tvärt om att inget är så viktigt som att rättegången hålls inför öppna dörrar och att alla får se vilken fullständig galning Breivik är. Det är möjligt att man på det här sättet skapar någon form av kult runt honom och att andra sjuka och vilsna människor ser honom som en martyr, men i det avseendet är det nog redan kört, om ni ursäktar mitt grova språk.

Tidigare har jag bara läst om den här sortens människor, att se och höra en person som verkligen tror på sin egen sjuka fantasivärld är både unikt och skrämmande. Jag tror inte vi vinner något på att inte lyssna på honom, gömma undan honom bakom stängda dörrar och låta hans utsagor bli fruktansvärda legender.

Dels för att Norge, som har fått så mycket beröm för hur man skött hela efterspelet av terrorattacken den 22 juli behöver det här. Människorna behöver se honom le sitt sjuka leende och höra honom säga de horribla sakerna han säger för att nationen ska kunna gå vidare.  Inga tvivel om vad som skulle kunnat hända och om hur han tänkte kommer kvarstå. När allt är klart och såren rivits upp på nytt kan läkeprocessen börja på allvar.

Och dels för rättssäkerheten, om ett land kan ge en så hatad person som Breivik en öppen rättegång borde det sända ett ännu starkare budskap om att Norge är ett land där rättvisa och förnuft råder.

Så nej, jag tycker inte att vi ska ”spara pengar” eller ”låta naturen ha sin gång” genom att till exempel sätt honom i ett vanligt fängelse och låta medfångarna gå lös på honom. För så fungerar inte ett modernt samhälle idag.

Eva Axbrink, ”kulturmarxist”

 

#thepoweroftwitter

Spännande saker verkar vara på gång. Eventuellt kommer någon att ringa mig om ett extrajobb som låter mycket intressant. Låt oss hålla tummarna tillsammans.

Det mest fantastiska är att denna, fortfarande eventuella kontakt, har förmedlats via Twitter. Detta strålande användbara nätverksverktyg. Behöver jag säga att jag redan bockar mig och kommer bocka mig ännu djupare inför twännen som förmedlade kontakten med denne eventuelle arbetsgivare om det, så att säga, blir affär av.

Tummarna var det!

Hårt och meningslöst, sa igelkotten och klev av skoborsten

Efter mitt lallande, rosenröda och förhoppningsfulla inlägg tidigare idag är det nu dags för lite socialrealism.

Sökta sommarjobb den 11/4-2012

– Kundtjänstmedarbetare

-Hemservice medarbetare (sic.)

– Habiliteringsassistent

– Vårdbiträde (så fort jag får länken att funka, mycket irriterande)

Alla annonserna innehåll flera tjänster så chansen är ju inte obefintlig. Men utan någon särskild erfarenhet av varken kundtjänst, städning eller habiliteringsarbete så får man ju se realistiskt på det hela. I vilket fall som helst måste man ju säga att jag gått utanför min comfortzon och det ska jag ha cred för *klappar mig själv på axeln*.

Håll tummarna är ni gulliga.

Förhoppningar

Jag har sökt ett jobb. Ett sådant där jobb som om jag fick det så skulle så mycket lyftas från mina axlar. Inte allt men en hel del och det skulle vara så skönt. Det är ett instegsjobb som jag helt klart har chans att få. Inom en organisation där jag vill vara och på lämpligt pendlingsavstånd. Åhhh! Va jag vill ha det här jobbet. Jag är fullt medveten om att det kanske inte går men jag känner att jag gjort det mesta rätt och det b o r d e vara jag som får det. Verkligen. Annars tycker jag banne mig att världen är orättvis.Jag har skrivit ett bra personligt brev. Ringt upp och återkopplat (redan innan jag skickade ansökan faktiskt) och ska gå dit för att skaka hand och presentera mig. Dessutom känner personalen till mig sedan tidigare. Det borde gå. Eller hur?

Skilladen mellan språk och kommunikation och mellan att vara obildbar och att vara missförstådd

Jag har just sett en mycket intressant dokumentär om barn med autism som på ett mycket tydligt sätt visade på skillnaden mellan att ha ett språk och att kunna kommunicera.

Dokumentären handlade bland annat om enterapiform för barn med autism som kallas RPM (Rapid Promoting Method) och vars grundare är en fantastisk kvinna som heter Soma. Hon blev tillsagd av läkare och sakkunniga att hennes son Tito ”var i sin egen värld” och alltså inte var kontaktbar. Det är ju ett ganska vanligt sätt att uttrycka sig om personer med autism. Att de är i sin egen värld. Men hon höll inte riktigt med. ”När jag tar pappret av en chokladbit då är han minsann i min värld” menade hon på. Han kunde inte vara helt världsfrånvänd.

Hon upptäckte att hennes son hade både känslor, ett språk och förmåga att reflektera över sina egna känslor men inte förmågan att kommunicera dessa färdigheter med andra. Med enkla medel (och mängder av tålamod misstänker jag) kunde hon hjälpa sin son att kommunicera kunskaper som han hade bibringat sig själv genom åren. Tito kan nu både skriva och läsa, är poet och författare och har gett ut flera egna böcker. Hans IQ ligger på 185.

Där kom poängen för mig. Det kan finnas språk men utan kommunikation är språket inte särskilt användbart.

Men nu undrar jag finns det kommunikation utan språk? Nej, är mitt spontana svar. Men jag kanske har fel? Människor kan ju kommunicera med varandra över språkbarriärer. Vi har andra gemensamma nämnare än grammatik och glosor men detta är väl också språk? Det heter ju kroppsspråk. Vi har symboler och bilder som är gemensamma för olika grupper i samhället oberoende av vilket eller vilka språk vi talar. Bildspråk osv.

Det bästa med dokumentären var för  övrigt att se hur en isländsk kille i 10 års åldern som har svår autism fick hjälp att uttrycka att han ville lära sig spela piano. Han hade nämligen skapat sånger inne i huvudet ända sedan han var liten och ville dela med sig av dem. Att se hur han för första gången kunde kommunicera det han ville var helt fantastiskt.

Vikten av att barn med autism får hjälp på ett tidigt stadium var också tydlig samtidigt som det bevisades att även äldre barn kan börja kommunicera det språk som ofta legat precis under ytan i många år. Likaså vikten av att behandla personer med autism som normalbegåvade, prata med dem, inte om dem. Ge dem utmaningar och stimulans. Ställa krav men göra det på deras villkor och ta hänsyn till hur världen ter sig för dem.

Den här filmen är en mycket fin inspirationskälla för alla som har med personer med autism att göra och för alla andra också, kanske särskilt de som sysslar med kommunikation på något sätt. Det gamla begreppen om mottagare och sändare får ny mening här. För även om vi som sänder gör det i all välmening så är det inte säkert att mottagaren är på samma våglängd.

För att de här personerna ska kunna leva upp till sin fulla potential måste vi ”normala” förstå hur de ser världen, inte försöka tvinga dem att se världen på vårt sätt. Det är ju faktiskt vi som sitter på kunskapen om kommunikation.

Se dokumentären här.