Arkiv | Svett RSS for this section

Spellista, med felstavningar. Håll till godo.

Wholl stop the Rainer
the ties that bind
Out in the street
Diwnbound train
I’m Going down
Lucky day
Lost in the flood
We take care of our own
Wrecking ball
Death to my hometown
My city of ruins
Saint in the city
Frankie
The river
Because the night
Lonesome day
Hungry heart
Shackled and drawn
Waiting on a sunny day
Where the bands are
Backstreets
Badlands
Lohad
Thunder road
Bitusa
Btr
Ramrod
Dancing in the dark
10 th ave
Jungleland
Twist and shout

Annonser

Kärlek, svett, regn och memorerade sångtexter

Jag har sett vuxna män med tårar i ögonen pga av kärleken till musik och jag har sett 66 000 människor dansa, klappa och sjunga i takt. Han kunde blivit den störste och mest fruktade sektledaren genom tiderna men han valde den goda sidan och vi är så glada för det.

När vi sex satt på krogen innan konserten och tittade missmodigt på regnet, jämförde skyddsutrustning och diskuterade låtar kändes inte 4 timmar i hällregn så lockade men vi hade inte behövt oroa oss. När vi väl landat på innerplan vid sjusnåret dröjde det inte länge förrän regnet upphörde och den enda väta som jag fick över mig under resten av kvällen var en halv utspilld päroncider.

Att han levererar det vet vi. Det behöver jag inte tugga om igen. Naturligtvis inleddes det hela med ”Who’ll stop the rain” och sedan var det bara att åka med och njuta. Förutom den lite sega idéen att spela ”Downbound train” och ”I’m going down” back to back så var låtlistan inget annat än ett pärlband av hits och fan pleasers. ”Backstreets”, ”Lost in the flood”, ”Jungleland”, ”It’s hard to be a saint in the city”, ”Because the night” och ”Where the bands are” bara för att nämna några.

Nu är det så här att jag blir lätt arg på andras recensioner av Bruces konserter. Dom har ju inte fattat grejen. Även om de heter Nunstedt och skriver för Expressen, ger 6 getingar och är fullständigt anala med sin kunskap och sina analyser så tar de aldrig min lilla lilla bit av ”min” Bruce ifrån mig. Jag gömmer den biten i bröstet. Någonstans bakom hjärtat där ligger den väl skyddad. Redo att plockas fram och explodera på nytt nästa gång ”I hear the leadsinger shoutin’ out”.

Extrajobbet

Eftersom jag skriver en del om mitt jobbsökande här tycker jag att det är dags att berätta lite om vad jag gör för att tjäna pengar, dryga ut a-kassan och inte bli fullständigt knäpp medan jag går arbetslös. Träning har jag visst skrivit om tidigare så det hoppar vi nu. Är för ögonblicket ganska svårmotiverad vad gäller min älskade box. Men extrajobb tackar jag a l d r i g nej till.

Jag har mitt extrajobb på ett tryckeri här i Hässleholm där jag jobbat periodvis i flera år. Just nu jobbar jag med enklare uppgifter och som extrapersonal vid arbetstoppar. Vi har ett sorts win win förhållande mitt lilla tryckeri och jag. Även om jag varit en ganska hoppig extraarbetare som varit otillgänglig i långa perioder pga studier och liknande så behöver jag bara säga pip när jag är tillgänglig och strax pingar telefonen och ger mig några dagars jobb. I gengäld kommer jag sättande som skjuten ur en kanon när de ringer och jobbar till långt in på natten om det behövs. Dessutom finns här de bästa jobbarkompisarna i staden. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

20120425-104736.jpg

20120425-104801.jpg

20120425-104824.jpg

20120425-104924.jpg

20120425-104941.jpg

20120425-105131.jpg

Den galne norrmannen som alla borde se

Som de flesta andra följer jag på något sätt rättegången mot Anders Breivik i Oslo och jag har tankar som jag känner måste uttryckas även om jag varken är expertjournalist eller sakkunnig i frågor om psykologi. Så, here goes:

Många tycker att vi inte borde uppmärksamma Breivik eller rättegången mot honom eftersom det är det han vill. Jag tror tvärt om att inget är så viktigt som att rättegången hålls inför öppna dörrar och att alla får se vilken fullständig galning Breivik är. Det är möjligt att man på det här sättet skapar någon form av kult runt honom och att andra sjuka och vilsna människor ser honom som en martyr, men i det avseendet är det nog redan kört, om ni ursäktar mitt grova språk.

Tidigare har jag bara läst om den här sortens människor, att se och höra en person som verkligen tror på sin egen sjuka fantasivärld är både unikt och skrämmande. Jag tror inte vi vinner något på att inte lyssna på honom, gömma undan honom bakom stängda dörrar och låta hans utsagor bli fruktansvärda legender.

Dels för att Norge, som har fått så mycket beröm för hur man skött hela efterspelet av terrorattacken den 22 juli behöver det här. Människorna behöver se honom le sitt sjuka leende och höra honom säga de horribla sakerna han säger för att nationen ska kunna gå vidare.  Inga tvivel om vad som skulle kunnat hända och om hur han tänkte kommer kvarstå. När allt är klart och såren rivits upp på nytt kan läkeprocessen börja på allvar.

Och dels för rättssäkerheten, om ett land kan ge en så hatad person som Breivik en öppen rättegång borde det sända ett ännu starkare budskap om att Norge är ett land där rättvisa och förnuft råder.

Så nej, jag tycker inte att vi ska ”spara pengar” eller ”låta naturen ha sin gång” genom att till exempel sätt honom i ett vanligt fängelse och låta medfångarna gå lös på honom. För så fungerar inte ett modernt samhälle idag.

Eva Axbrink, ”kulturmarxist”

 

#thepoweroftwitter

Spännande saker verkar vara på gång. Eventuellt kommer någon att ringa mig om ett extrajobb som låter mycket intressant. Låt oss hålla tummarna tillsammans.

Det mest fantastiska är att denna, fortfarande eventuella kontakt, har förmedlats via Twitter. Detta strålande användbara nätverksverktyg. Behöver jag säga att jag redan bockar mig och kommer bocka mig ännu djupare inför twännen som förmedlade kontakten med denne eventuelle arbetsgivare om det, så att säga, blir affär av.

Tummarna var det!

Hårt och meningslöst, sa igelkotten och klev av skoborsten

Efter mitt lallande, rosenröda och förhoppningsfulla inlägg tidigare idag är det nu dags för lite socialrealism.

Sökta sommarjobb den 11/4-2012

– Kundtjänstmedarbetare

-Hemservice medarbetare (sic.)

– Habiliteringsassistent

– Vårdbiträde (så fort jag får länken att funka, mycket irriterande)

Alla annonserna innehåll flera tjänster så chansen är ju inte obefintlig. Men utan någon särskild erfarenhet av varken kundtjänst, städning eller habiliteringsarbete så får man ju se realistiskt på det hela. I vilket fall som helst måste man ju säga att jag gått utanför min comfortzon och det ska jag ha cred för *klappar mig själv på axeln*.

Håll tummarna är ni gulliga.

She moves up, she moves back Out on the floor there just is no one cleaner

Det finns inget fint sätt att säga det här på. Kvällens inlägg kommer att handla om träning.

Jag hade mitt första boxpass på två eller tre veckor idag. Sjukdom, pendling och julfirande i Västergötland har varit i vägen. Så härligt det vara att träna igen! Jag vet att jag låter som en nyfrälst när jag säger så, men tro mig, jag kommer aldrig bli en av de där människorna på omslaget till MåBra som gnager på en pigg selleripinne medans jag stretchar med chockrosa gummisjok. No way José om man säger så. Jag tränar faktiskt, och detta är helt sant. För att jag vill. Inte för att jag tvunget ska gå ner i vikt eller få superduperkondis. Jag gör det för att det är underbart att få sparka och slå i en timme och femton minuter och för att jag blir arg och glad om vart annat och för att den avundsvärt vältränade boxinstruktören studsar runt och vrålar saker som ”KÖTTA!” och ”Ni orkar, ni vill och ni kan!” medan man själv ligger på golvet och svär i sitt anletes svett. Sånt gillar jag. Helt ärligt.

Jag tycker inte ens  att det är jobbigt att många på passet är smalare och mer vältränade än jag. Det var skitjobbigt i början. Jag hatade att se mig själv i de stora speglarna, men man vänjer sig.

Nu känns det bara så bra att ha hittat en träningsform som passar mig. Jag går på pass för att jag vill och inte för att jag har tjockångest eller ”borde”. Visst suger det att komma iväg ibland, eller nä, det gör det väldigt sällan. Och jag är friskare. Jag svär att förkylningen som kom innan jul skulle däckat mig fullständigt om jag inte tränat hela hösten. Nu snorade jag en vecka och så var det klart. Och jag är inte helt 1oo nu heller men jag gick och tränade ändå för jag har lärt känna min kropp så väl att jag vet att lite snuva och slem i halsen är helt ok. Jag fixar det ändå. Förra träningsomgången (styrketräning) var lite slem i halsen en alldeles utmärkt anledning att inte träna på tre veckor. Så icke längre.

Så, nu är jag färdig med att dunka mig själv i ryggen för den här gången.

Heja Mig!

 

From Small Things (Big Things One Day Come)

Idag är det min tredje praktikdag och jag jobbar från Mirois lokaler i Hässleholm eftersom både Dimitrij och Andreas är ut och flyger. Det innebär ensam Eva på ett lager i Helsingborg. Inget kul. Så jag sparar en massa pendlingstid och jobbar härifrån i stället.

Dagen har bjudit på en underbar liten vardagsseger och en insikt om att jag nog börjar bli vuxen. Igår kom vi överens om att jag skulle utveckla ett blogginlägg som jag skrev igår och att Andreas skulle publicera det från Stockholm. Sagt och gjort, allt gick bra ända till A publicerade och märkte att bilderna i inlägget inte syntes. Smärre katastrof. Inlägget åkte snabbt in under ”privatefliken” och ansvaret att fixa till det hela föll på mig. Jag hatar sådant! Jag avskyr att göra fel och har svårt att lugna ner mig och ta en sak i taget när jag har gjort ett misstag. Dessutom har jag inte bloggat så länge och jag är inte särskilt teknisk. Men! Jag fixade det! Utan att få panik (nästan iaf). Jo, jag ville ge upp, jag ville springa iväg och låtsas att jag inte kunde men jag bet ihop och fixade det.

Nu är inte ett blogginlägg mer eller mindre en stor katastrof men som sagt, jag hatar att göra fel. Jag har stora krav på mig själv och att göra fel och bli tvungen att göra om, göra rätt på egen hand är jättenyttigt för mig. Just nu är jag sjukt stolt över mig själv för jag vet att det här är något jag har svårt för och jag klarade det. För ett par år sedan hade motsvarande situation antagligen fått mig att börja stortjuta.

*glad*

I AM THE GREATEST! (eller inte)

Jag har ju döpt den här bloggen till ”Kärlek, svett och svett och sociala medier” och det har jag faktiskt gjort av en anledning, tro det eller ej. Det är tänkt att de tre orden ska representera tre delar av min tillvaro och i dag har vi, med en för mig typisk inkonsekvens landat direkt på nummer två. Svett, som kommer att få representera diverse fysiska aktiviteter i mitt liv.

Meningen är absolut inte att det här ska bli en träningsblogg. Då skulle jag förlora all trovärdighet jag någonsin och eventuellt byggt upp, alla som känt mig mer än sex månader vet att jag är en typisk periodtränare som ömsom höjer den fysiska aktiviteten till himmelens höjder och ömsom hatar skiten med en innerlig glöd. Just nu är jag inne i period av himmelshöjande. Jag har nämligen hittat ett  gym i stan som tillhandahåller tre boxpass i veckan till rimlig månadsavgift. Box är något som jag har hållit på med i flera (korta) omgångar och det är den enda gruppaktivitet som jag verkligen gillat.

Men detta är som sagt ingen träningsblogg, det är en jobb-blogg, samtidigt är det så att träningen hjälper mig i mitt jobbsökande, både genom att vara ett snabbköp för ren fysik och psykisk energi och som ett ställe för nätverkande. Jag tycker att jag själv varit ganska korkad som inte börjat med någon gruppträning mycket tidigare. Det är faktiskt ett jättebra sätt att lära känna folk så där lite lagom och bli av med frustration och dålig energi (som man lätt samlar på sig när man söker jobb med klent resultat). Jag får skylla på bristen på boxpass i grannskapet och tre år av pendlande. Men nu är jag igång och kommer antagligen att höja denna träningsform till skyarna några gånger till innan jag tröttnar och går ner mig bland soffkuddarna igen för att helt plötsligt börja med barfotalöpning eller något liknande, undervattensrugby kanske?

Följ med på resan.