#blogg100

Jag har antagit utmaningen #blogg100.

Mycket för att komma igång med bloggandet en gång för alla och utvecklas i mitt skrivande.

Troligast är att jag kommer blogga om vardagliga händelser och frågor som engagerar mig.

Mitt mål med utmaningen är att hitta en balans. Genomföra alla 100 inläggen men på en nivå som jag känner mig bekväm med. Ingen stress och ingen press alltså.

Så välkomna till min blogg och 100 blogginlägg på 100 dagar.

Vill du också hoppa på utmaningen? Här hittar du anmälningsformulär och regler för utmaninge

Annonser

Resumé av 2013

Det var tydligen ca ett år sedan jag skrev något här. Hoppsan.

Mitt vikariat som musikhandläggare är slut. Under 2013 utökades min tjänst till heltid och jag jobbade 25% med Fontänhuset i Lund som är en öppen verksamhet för personer med psykisk ohälsa.

Från och med februari 2015 jobbar jag 50 % som projektanställd med just Fontänhuset och verksamheten där. Jättekul att fortsätta inom Studiefrämjandet och folkbildningen.

2013 har varit ett fint år med mycket roligt jobb och även framsteg hemma i huset. Nya fönster och ytterdörrar bland annat. Vi har skaffat oss ännu en katt. Rut heter hon och kommer hemifrån Krokslid.

Personligen har jag lyckats gå ner i vikt från 83 kilo till ca 69 i skrivande stund. Detta med hjälp av en app som heter Lifesum och mer fokus på promenader. Den största anledningen till att jag lyckats har nog ändå varit att jag generellt mått bra i mig själv under 2013 som ju bjudit på massor av positiva händelser. Det ena ger det andra så att säga.

Jag satte ett mål 2012 när jag gick en utbildning i sociala medier och bland annat startade den här bloggen. Det målet vara att få ett jobb inom Studiefrämjandet. Under 2013 har jag uppfyllt det målet. Vilket känns mycket bra. Dock krävdes det att Ola sade det till mig innan jag fattade att det var det som hade hänt. Jag är ju lite så att jag har svårt att stanna upp och vara nöjd med det jag gjort. Borde helt klart fira mer och vara galet nöjd med vad jag uppnått. Så det jobbar vi vidare på under 2014 🙂

 

Längtar till jobbet.

Nu har jag snart jobbat i två veckor. Börjar känna mig för och komma in i det hela. Känner mig som en total virrpanna i mellan åt men jag räknar med att det reder ut sig 🙂

Dagarna går åt till kontakter med deltagare och ledare och praktiska uppgifter. Nästa vecka är det dags för Livekarusellen och kvällsjobb på fritidsgårdarna. Ska bli kul att kolla in det svenska musikundret i vardande.

Jag är så privilegierad som får jobba med det jag vill. Har kopplat jobbmailen till telefonen men måste eventuellt plocka bort den. Lusten att svara på jobbmail är nästan för stark 🙂 Som sagt. Bra jobb.

Vikarierande Musikhandläggare 75%

När jag började skriva i den här bloggen i slutet av 2011 hade jag ett mål, att få ett jobb inom folkbildning där jag också får jobba med kommunikation och sociala medier.

Jag har nått mitt mål! Helt otroligt. Jag har genomfört jobbsökandet efter bästa förmåga och haft några ”nära skjuter ingen hare”-ögonblick. Sådana är jobbiga.

Så ringde det plötsligt från Studiefrämjandet i Lund. De hade ett graviditetsvik som skulle tillsättas omgående och hade fått mitt namn från min praktikplats på Studiefrämjandet i Malmö. Efter mycket nagelbitande och två intervjuer ringde Gull-Britt förra onsdagen och erbjöd mig vikariatet på 75%. Så kan det gå.

I måndags var jag med på in internutbildning i organisationens nya rapport och admin system och idag har jag haft min första ”arbetsdag” med påskrivning av anställningsavtal, genomgång av verksamheten och lite planering.

Jobbet innebär framför allt att jag skall ansvara för Studiefrämjandets musikverksamhet i huset på fabriksgatan i Lund. Med allt vad det innebär av administration, kontakter med deltagare, lärare, föräldrar osv. Jag ska vara med och rodda Livekarusellen, Studiefrämjandets rikstäckande musiktävling för icke etablerade band. Dessutom skall jag ha visst ansvar för sociala medier, sitta med i en kommunikations/marknadsföringsgrupp och arbeta för att starta upp ny verksamhet.

Det kommer bli mycket jobb men fantastiskt roligt. Kollegorna är härliga och Studiefrämjandet är en organisation som jag älskar. Detta kommer bli så bra.

Till slut vill jag bara tacka alla er som peppat och stöttat när jag varit nere både IRL och på nätet. Tack snälla ni, det har hjälpt så mycket! Och stort tack för alla härliga grattis och lyckönskningar sedan i onsdags. Ni är bäst!

 

Mvh// lyckligtjej_84

Jobbcoach och CV-beröm

Jag har en jobbcoach. Det känns fint. Hon är glad och trevlig och kommer nog fungera bra som bollplank. Idag fick jag massor av beröm för mitt CV. Känns bra. Jag gillar beröm. Och jag behöver det. Eftersom en av mina svagheter är att ta åt mig positiv kritik och använda den för att stärka min självkänsla.

Vi pratade en del om det och jag fick med mig lite frågor att jobba med. Sånt gillar jag inte. Hon är Mindfullness-coach också. Scary. Hörde att hon rekommenderade en sådan där vidrig motivationsföreläsning till någon också. Aldrig med min fot. Självhjälpslitteratur och liknande går bort.

Nu ska jag istället vila i att mitt CV och personliga brev är sjukt bra att jag sökt två intressanta jobb idag. Gött! Min hashtag för självberöm är #duktigtjej28. Den ska jag använda. Massor

Ingen fara på taket.

Jag är en SIS-tjej. Alltså en person som definierar sig som just heterosexuell kvinna i ett heteroförhållande. Jag planerar att ha barn med min sambo en dag i framtiden. Det är villa, Skoda och rottweiler. Hela kittet.

Och jag ä l s k a r ordet hen. Om man nu kan älska ett ord. Tänker mig att det är en ganska ensidig form av kärlek. Men, så befriande att slippa definiera kön i varje givet ögonblick. För det är ju verkligen inte det viktigaste vi har. Vi är väl så mycket mer än våra kön? (Hoppas det i alla fall). Just nu använder jag inte ordet särskilt ofta. Det är ju ganska nytt, även för mig. Men jag hoppas att det blir mer hennande i framtiden.

Jag märker dock bland mina barndomsvänner, släktingar, bekanta, en helt oresonlig ovilja mot ordet och jag förstår inte vad folk är så rädda för. Jag uppfattar det som om människor känner att de får begreppet kört i halsen. att de blir uppläxade. Att ”PK-eliten” minsann ska skita i hur de uttrycker sig. Och det tror jag helt ärligt PK-eliten gör också. ”Hon” och ”han” förlorar ju inte i värde bara för att ett nytt pronomen tillkommer och fler människor ges möjlighet att definiera sig själva. Varför så rädda?

Har min inställning till ordet att göra med att jag hörde om det för flera år sedan? I en lugn och sansad miljö där jag kunde ta ställning och räkna ut fördelarna utan en mediedebatt rasande kring öronen. Kanske.

I vilket fall som helst fellow SIS-personer. Tagga ner. Ingen försöker stjäla något från er. Ingen försöker tvinga er att bli en hen. Om ni inte gärna vill förstås. Personligen tänker jag i vilket fall kalla min gravidmage för hen när den dagen kommer. Och nej, jag tänker inte ultraljudskolla vilket kön det är heller, för jag bryr mig inte.

Puss och Kram!

Spellista, med felstavningar. Håll till godo.

Wholl stop the Rainer
the ties that bind
Out in the street
Diwnbound train
I’m Going down
Lucky day
Lost in the flood
We take care of our own
Wrecking ball
Death to my hometown
My city of ruins
Saint in the city
Frankie
The river
Because the night
Lonesome day
Hungry heart
Shackled and drawn
Waiting on a sunny day
Where the bands are
Backstreets
Badlands
Lohad
Thunder road
Bitusa
Btr
Ramrod
Dancing in the dark
10 th ave
Jungleland
Twist and shout

Kärlek, svett, regn och memorerade sångtexter

Jag har sett vuxna män med tårar i ögonen pga av kärleken till musik och jag har sett 66 000 människor dansa, klappa och sjunga i takt. Han kunde blivit den störste och mest fruktade sektledaren genom tiderna men han valde den goda sidan och vi är så glada för det.

När vi sex satt på krogen innan konserten och tittade missmodigt på regnet, jämförde skyddsutrustning och diskuterade låtar kändes inte 4 timmar i hällregn så lockade men vi hade inte behövt oroa oss. När vi väl landat på innerplan vid sjusnåret dröjde det inte länge förrän regnet upphörde och den enda väta som jag fick över mig under resten av kvällen var en halv utspilld päroncider.

Att han levererar det vet vi. Det behöver jag inte tugga om igen. Naturligtvis inleddes det hela med ”Who’ll stop the rain” och sedan var det bara att åka med och njuta. Förutom den lite sega idéen att spela ”Downbound train” och ”I’m going down” back to back så var låtlistan inget annat än ett pärlband av hits och fan pleasers. ”Backstreets”, ”Lost in the flood”, ”Jungleland”, ”It’s hard to be a saint in the city”, ”Because the night” och ”Where the bands are” bara för att nämna några.

Nu är det så här att jag blir lätt arg på andras recensioner av Bruces konserter. Dom har ju inte fattat grejen. Även om de heter Nunstedt och skriver för Expressen, ger 6 getingar och är fullständigt anala med sin kunskap och sina analyser så tar de aldrig min lilla lilla bit av ”min” Bruce ifrån mig. Jag gömmer den biten i bröstet. Någonstans bakom hjärtat där ligger den väl skyddad. Redo att plockas fram och explodera på nytt nästa gång ”I hear the leadsinger shoutin’ out”.

Det gick inte. Den här gången heller.

Jag fick inte den här tjänsten heller och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag har ändå praktiserat på den här arbetsplatsen innan.

Jag är inte sur eller bitter över att någon annan fick tjänsten. Jag är fullständigt medveten om att jag inte var perfekt och att det är en fantastisk tjänst som är mycket åtråvärd bland unga, musikintresserade människor. Jag gratulerar den personen som får jobba med fantastiska människor på en härlig arbetsplats.

Men när ska jag få mitt break? Allvarligt? Om jag inte kan få ett jobb på ett ställe där jag praktiserat i fyra månader. Jag känner mig inte jättetuff just nu.

Men det positiva i det hela är att jag vill kasta mig över jobbsökeriet igen. Det har legat nere ett tag nu, Skönt att det inte känns tvärtom i vilket fall.

Så nu ska jag bryta ihop lite snabbt och resa mig igen.

Ses snart!

Om ankdammen Twitter, PK, @sweden och Sonja Abrahamsson

Jag kan inte hålla mig. Fan va Twitter är litet och skrumpet ibland. Missförstå mig rätt. Jag är för politisk korrekthet. All the way. Det är liksom grunden för allas likabehandlig i samhället och så vidare. Men att var så jäkla rädd för att stöta sig med allt och alla att man inte ser skillnad på Björn Söder och Sonja Abrahamsson då har det banne mig gått för långt. Då är man nog inte säker på var man själv står.

Jag skrev på Twitter innan uppståndelsen kring ”judetweetsen” damp ner att jag tyckte att det var en bra ”swede” den här veckan. Och det backar jag inte på. Jag vet ingenting om Abrahamsson. Såg bara en del ganska utspejsade tweets och tänkte att va skönt att @sweden tar in någon som verkligen vågar vara sig själv och får folk att sätta latten i fel strupe. Jag tyckte inte allt hon skrev var roligt men många saker var det.

Det händer otrevliga saker just nu runt omkring oss i Europa och här hemma i Sverige. Nynazister som misshandlar politiska motståndare i direktsänd TV, Breivik, Mangs, islamofobin som sprider sig, SD i riksdagen och främlingsfientliga brunsvarta vindar som sveper in från alla håll. Men trots allt detta får vi inte bli kategoriska och kasta oss på alla som råkar ställa en kanske klumpig men i grund och botten välmenande och undrande fråga.För det är det om enligt mig skapar de riktiga problemen. Vi och dom tänket och att vi är så snabba att peta in folk i kategorier.

Och det här med att hålla på att ifrågasätta Sonjas kompetens och hon borde ha tänkte på ditten, datten och hur man s k a uppföra sig på Twitter. Blev det jobbigt nu twittereliten? Var det någon som bröt lite mot reglerna? Usch och fy. Skampåle och stupstock.

Ibland är ankdammen allt bra liten hör ni, lyft blicken bara lite.